Jag tävlade i skara idag och kom sist i finalen. Men micael kom fram till mig och gav mig sina blommor han fått som tack att han hade dömt. Han log och sa att jag skulle vänta på siffrorna. Han ville ha oss etta:) Det betyder så mycket för mig, så i mina ögon vann jag.
Det gör ont i mig
Här är min nya hårfärg:)
Den här känslan fast utan spriten vore kanon
Det är svårt att hålla fokus på vad det egentligen är man söker efter. Jag tror jag vet, men tänk om det är nåt helt annat? Tänk om jag kommer få det jag tror jag vill ha, och då inse att det var nåt annat jag sökte. Kanske blir behoven aldrig riktigt tillfredställda, för människan har så svårt att nöja sig. Önskelistan ändras hela tiden. Jag kan inte sluta tänka på den där historien om mannen som stod på sitt hustak när det blivit översvämmning och väntade på att gud skulle rädda honom. Båtar åkte förbi och försökte få honom att hoppa i, Men han sa bara att han väntade på guds räddning. Han dog och när han kom till gud frågade han varför gud inte räddat honom. Men gud svarade att han var en idiot, för han hade ju sänt flera båtar som skulle ta mannen i säkerhet. Det kanske är så, att vi blir arga för att vi inte blir räddade, när räddningen är här hela tiden. Men man kan inte alltid förstå eller se exakt vad som är räddningen. Ja har räddats många gånger, och det finns endel stunder jag minns. Grindar som stängts efter att jag har hunnit igenom, roliga sammanträffanden som muntrat upp mig i mörka stunder, människor i min närhet som fått mig att må bättre när jag mår dåligt. Det kan vara vad som helst. Ett mirakel behöver inte vara stort. Små mirakel sker hela tiden.
Precis utanför porten:)
